decemberbarnn

enda fram tills idag har jag mått bra. det har liksom inte känts som att jag ens opererats, nästa så bra har det varit!(på smärt fronten) jag har varit stolt över mej själv när jag klarar av att böja mitt ben lite, sträcka på det och sedan stödja lite på det när jag går. idag har jag haft så ont så jag knappt kunna göra något av det! bara gråtit och hoppas att allt ska bli bra. åtminstånde att jag ska kunna gå, utan kryckor, träffa mina vänner som var allt för länge sen jag såg skymten om, i alla fall vissa...jag har liksom levt mej in i one tree hill så pass mycket att det känns som jag själv är med där. när jag sedan inser att det inte är så, att jag ligger i min soffa med ett knä som inte kan böjas helt eller sträckas ut helt, eller klarar av att gå utan hjälp känner jag mej så svag..